När hon blev sjuk var det jobbigt för barnen, men mest var det nog jobbigt för dem för att jag var ledsen och de hade svårt att ta in och förstå att hon någon gång snart skulle dö. De såg ju henne fortfarande varje dag och förstod inte riktigt vad som hände. Jag förklarade så gott jag kunde och grät öppet inför dem när jag kände att jag behövde. För mig var det viktigt att vara ärlig med mina känslor och samtidigt låta dem hantera det på sitt sätt. Barn förstår inte och sörjer inte som vuxna. Men det betyder inte att deras sorg är mindre eller mindre viktig. Tänk att de växt upp med henne, de vet inget annat än ett liv med Salsa, en hund som dessutom alltid stod vid deras sida, aldrig gjorde dem illa och accepterade det mesta.
Så när dagen kom då det var dags att ta farväl av vår vän fick sexåringen välja om hon ville vara med eller inte. Hon valde att vara med. Den lilla treåringen hade inget val men vi var två föräldrar med och var fullt förberedda på att anpassa situationen efter deras reaktioner.
Vi åkte till vår "husklinik" här på landet och tog med en filt ut i gröngräset under ett körsbärsträd. Där satt vi och klappade och gosade och pussade på vår vän. Hon fick den första lugnande sprutan och blev hängig och lade sig på filten. Där gosade vi ännu mer, pussade och pratade med henne. Passade på att tacka henne för alla härliga år hon bjudit på och pratade mycket om hur fin hon var och att hon snart skulle slippa ha ont. Båda flickorna studerade oss vuxna noga och gjorde allt som stod i deras makt för att gråta likadant som vi, men det kom inga tårar. Istället skrattade jag högt mellan mina tårar för det såg så komiskt ut när de satt där och grimaserade och jag förklarade mjukt att de får sörja på sitt sätt, vi blir inte arga om ni inte gråter. Det blir inte Salsa heller, hon förstår ändå att ni tycker om henne och kommer sakna henne. Då sprang de iväg och lekte lite.
Vi hade förklarat att Salsa skulle få fler sprutor och att nästa spruta hon skulle få skulle göra så att hon dog och de väntade lite ivrigt och kikade hela tiden mot dörren och frågade när de skulle komma ut med sprutorna. När de sedan kom med sprutorna på en bricka tillsammans med en vacker vit ros höll jag på att spricka av känslor. Jag grät när jag behövde och förklarade och svarade på alla frågor, samtidigt som jag såg min väns andning tona ut för att till sist avstanna helt. Barnen tittade och frågade och klappade. Inga tårar. De pussade på Salsa en sista gång och gick iväg med sin pappa för att lämna mig en stund ifred med Salsa. Jag behövde en stund för att titta på henne och smälta att det faktiskt hände och det förklarade jag för barnen. De verkade nöjda med det och sprang iväg för att titta på hästarna bredvid.
När vi kom hem badade de i poolen och vi hade en ganska "vanlig" eftermiddag och kväll, förutom att sorgen låg tung över hemmet så klart. När de skulle sova hände det. Vi fungerar ju så vi människor, att på kvällen innan vi somnar har vi tid att ligga och fundera på det som hänt oss under dagen. Då kom det. Det var treåringen som började. Hon grät hejdlöst och hjärtskärande och förklarade hur mycket hon älskar och saknar Salsa. Vi kramade och sa att hon skulle släppa ut alla tårar hon behövde och sen kom sexåringen och gjorde samma sak. De kunde absolut inte somna i sina egna sängar... Så klart. Så de fick ligga i vår.
De grät, vi grät och så pratade vi om varför det blev som det blev och att det inte fanns några mediciner som kunde hjälpa Salsa att må bra och därför blev det här det bästa vi kunde göra för hunden. Vi pratade länge länge och sexåringen kastade slängkyssar upp i himlen gång på gång (vi har aldrig sagt att hon hamnat i himlen... märkligt... kanske nån annan nämnt det...) och viskade kärleksförklaringar till sin hund. De somnade totalt utmattade i vår säng. Jag somnade med tungt söndergråtet huvud men med lätt hjärta ändå, för jag visste att vi gjort exakt det som våra barn behövde för att kunna förstå, och för att kunna bearbeta sin sorg.
