Det här är mitt hjärta, min bästis, som bloggen fått sitt namn efter.
Salsa var min första flatte, och en bättre förstagångshund kan man inte önska. Hon var snäll och tålmodig och när vår första dotter föddes tog Salsa det med ro, även om hon blev lite rädd för bebisen till en början. Salsas lynne var väldigt stabilt. Hon var lättränad då hon älskade godis och att umgås med matte. Det var inte direkt någon enmanshund och därför var hon omtyckt av alla. Hon omvände många hundrädda under sitt åttaåriga liv. Vid jaktträning i vatten var hon inte ordentligt tränad av sin matte så där gick det mindre bra. Jag tror att om hon hade haft en mer rutinerad förare skulle hon ha blivit en ruskigt duktig jakthund.
Vi gjorde en massa roliga saker tillsammans, viltspår, agility, jakt, rallylydnad och brukslydnad är några av de äventyr vi haft genom åren. Som utställningstjej var hon väl inte världsvackrast, men för mig var hon givetvis den allra vackraste nånsin. Salsas absoluta favoritplats på jorden var huset i Småland. Där finns det ju inte mindre än TVÅ sjöar man kan bada i, och det gjorde hon flitigt. Jag minns en sommar när jag ganska mycket gravid med foglossning linkade efter en liten svart rymling som tjuvbadade mitt på dagen. När jag väl anlände till badplatsen stod det en bikinitjej där med fästinghalsbandet i handen. Det hade hon lyckats ta av hundskrället efter första doppet, grrr.... Gissa om jag skämdes. För det mesta var hon dock extremt lydig och även för våra små döttrar (nu 4 och 7 år gamla) fungerade vardagslydnaden.
När Salsa fick somna in i slutet av juli 2013 under körsbärsträdet, hos veterinärerna på Bruksgården, lämnade hon ett stooooort tomrum efter sig i familjen och hon är oerhört sörjd och saknad av många, inte bara sin närmaste familj. Om du kikar tillbaka i bloggens historia (2007-2013) kan du se lite av det liv vi fick tillsammans med henne.
Hanekulles Malva, 2010-2014
Malva skaffade vi tillsammans med hennes syster Sockergryn till vår äldsta dotter då hon fyllde tre år. Från början var det tänkt att vi bara skulle ha en kanin men sen kände vi att det vore bättre med två så att de kunde ha sällskap av varann. Tyvärr dog Sockergryn oförklarligt efter några månader och Malva blev ensam i buren, vilket uppenbarligen passade henne alldeles utmärkt. Hon var nämligen en vaktande dam och faktiskt inte alls en bra barnkanin. Så Malva blev mer min kanin än barnens. Hon var oerhört aggressiv då jag kom nära buren, men skötte sig exemplariskt mot barnen och bet aldrig något finger som stoppades in i gallret. Mig bet hon ett antal gånger då jag skulle ge henne mat eller så.
Jag gav aldrig upp utan skaffade hjälp hos en bra och kaninkunnig uppfödare (dock inte den som fött upp Malva) som jag kom i kontakt med. Hon visade hur man handskas med kaniner och jag började pyssla med henne och till och med hoppa. Hoppning visade sig vara helt perfekt för Malva och vi hade många roliga rundor i trädgården. När jag skulle göra allvar av hoppningen och eventuellt börja tävla visade det sig att Malva hade en knöl vid svansen som tyvärr verkade vara en tumör. Malva fick somna in i mitt knä, även hon hos veterinärerna på Bruksgården, på finaste sätt. Jag är glad och tacksam över att ha fått möta Malva, utan henne hade jag aldrig kunnat så mycket om kaniner som jag gör idag. Hennes personlighet avskräckte inte från att skaffa fler kaniner utan tvärtom, nu KAN jag ju jättemycket, det vore synd att inte fortsätta använda de kunskaperna. Hon är saknad...
Roxette, 2011-2018
Vår katt Roxette bodde hos vår granne tills hon var ca åtta månader. Hon var så himla söt så Elsa, nu 8 år, sprang där inne varje dag och lekte med henne och gosade. En dag fick grannen nog av Elsa, ELLER så var hon verkligen allergisk, för plötsligt erbjöd de oss att ta hand om katten pga allergi. Det var en vansinnigt klok och fin katt, som älskade att klättra i träd, busa och sova nära. Men mest gillade hon mat, och hon fångade den gärna själv. Vi saknar henne oändligt....
No comments:
Post a Comment