Fortfarande min finaste...

Den här killen är min finaste, hur det än går på utställningar och annat. Men idag blev jag självklart extra gald och stolt när han tog hem 1:a med HP (hederspris) och kom två bästa hane. Då blev jag sådär skuttigt glad ett tag.


Sen åkte vi hem och gnagde lite på en koklöv och drack kaffe (gissa vem som gjorde vad??!!). Kanonbra att ha en kennelmamma på plats också som trimmade det där sista lilla extra. Kanske var det det som gjorde det.


Hur som helst, kan bara konstatera att vi haft en rolig förmiddag tillsammans, min bästis och jag, och att den blev extra kul med vinst.

Nu tänkte jag att vi tar oss lite vintervila, sköna promenader och vardaglig lydnadsträning fram till februari-mars sådär... Jag är inte superglad för inomhusutställningar. Idag var det på Malmö Mässan och ärligt talat känns det sådär att gå ut och rasta hunden på asfalt.... Så nu håller vi oss till våren, då blir det nya roliga utmaningar :) Jag ska träna lite i vinter och känna efter och spåna lite på vad vi ska sätta upp för mål nästa år. Det är ganska kul att ha något att se fram emot ju.

Så här tyckte dagens domare: Mkt trevlig helhet. Vackert huvud. Vänligt huvud. Utmärkt hals. Välvinklad fram och bak. Välutvecklad bröstkorg för åldern. Ok päls. Rör sig lätt och ledigt runt ringen med utmärkt steglängd och god parallellitet. Utmärkt temperament. 

Ja, som sagt, nu tar vi lite vintervila...

Utställningspremiär

Ett tredjepris med hp blev det idag på FRK Skåne/Blekinges inofficiella utställning på Frostavallen. Kanonfint arrangerat som vanligt. Barnen ställde upp i barn med hund och kammade hem varsitt förstapris, supernöjda!

Kritiken Viktor fick av domare Geir Ove Andersen lyder som följer:

8 mån hanvalp, vackert huvud och uttryck. Utmärkt hals, bra längd på överarm. Ännu ngt tunn i fronten. Bra benstomme. Bra vinklad bak. Mkt bra pälsfärg. Rör sig m. härligt driv runt om. Väl visad.

Bild: Viktoria Fofic, från FRK Skåne/Blekinges facebooksida

Bild: Sara Berglund, från Saras facebooksida

En sån härlig dag vi haft. Äntligen tillbaka i hundlivet på riktigt! Hoppas att vi är redo för att starta på workingtestet nästa år också så att vi kan göra en riktig dubbel!

Träning pågår

Viktor och jag, vi tränar på. Idag har jag tränat på att trimma hans öron och att ställa honom vackert för domare. Den 16 augusti har FRK Skåne/Blekinge en inofficiell utställning i samband med sitt dubbelarrangemang på Frostavallen. Ett perfekt tillfälle för mig att träna vänstervarv. Det är faktiskt svårare än man kan tro att ställa ut sin hund. Vinklar hit och dit...

På onsdagar går vi på kurs och tränar lydnad och det funkar fint. Jag märker att han blir trött fort så det gäller att låta honom ta micropauser då och då. Men han kan sitta kvar en stund, komma på inkallning och gå fot en liten kort bit.

Det gäller att nöta in, så jag tränar hemma en stund varje dag, om det inte är för varmt. Sen leker vi mycket, och vi har försiktigt börjat apporteringsträningen utomhus. Än så länge kommer han in med dem till mig... Håller tummarna... 

Mitt liv är återställt

Ja, så får jag äntligen känna mig som en hel människa igen. Hund i huset. Nåja, valp i huset, inte riktigt samma sak. Vi hämtade honom igår och jag fick faktiskt ändå sova till fyra i morse innan han ville ut och kissa. Jag sover väldigt ytligt, framförallt när jag har en liten "bebis" som jag inte känner så väl än. Så när han ställde sig vid trappavsatsen i sovrummet misstänkte jag att han ville ut, och ut gick vi, nollfyranollnoll i morgonrock och trätofflor (tack gode gud för att det inte är vinter!). Och trappan kan han inte gå i så jag kånkade på honom hela vägen ner... Han kissade jäääääättemycket. Duktig! Problemet är att jag inte kan somna om så lätt, så jag har varit vaken sen fyra, typ...

Men det är lätt värt det. Lätt! Det här är mitt liv. Det går inte att förklara på något annat sätt. Visst. Vi kanske är lite mer låsta än andra när det gäller att röra oss fritt omkring, det rullar pengar, det behövs städas oftare osv. Men det är petitesser i sammanhanget. Ingenting går upp mot en hundkompis, en troget viftande svans, en vän som är med på alla tokerier du kan få för dig (som att köra iväg en regning höstmorgon kl sex för att träna eller tävla), en tröstande nos, en inbjudande blick, en vänlig puss. Jag har saknat det. Det är MIN livsstil.
Och nu är jag hel.

Välkommen hem Viktor, "Moonstruck Cashew"!

Vi är på gång!

Ja, nu laddar vi för att fylla huset med nya familjemedlemmar. Först ut är Viktor, som kommer nästa vecka. Han är en fem månader gammal brun flattepojke som föddes inte alls långt från oss. Det ska bli så oerhört kul att få hund i huset igen. 

 

Den här lille gossen är döpt av uppfödarens barn, och i ärlighetens namn är Viktor bland de sista namnen på jorden som jag skulle valt. Jag frågade om han lystrar till sitt namn och de trodde att han nog går bra att döpa om. Det ville jag. Men sen, sen kunde jag inte komma på ett enda bättre namn, för han hade redan blivit en Viktor i mitt hjärta... Så, Viktor är det nog. Eller möjligen Vicke, eller Vicke vire. Barnen vill gärna kalla honom Lillebror och det sa jag att det får de, men bara när de pratar om honom, inte med honom. Alltså nu tänker ni att vi kommer göra barnen och hunden helt förvirrade här, men bara lugn. De kan detta! Salsa hette Salsa, Salsanovic, Puppy, mattes beeeeejbis och några till som jag inte minns nu. Katten heter Roxette, Bruschetta, kompis, knasis- ja, ni fattar. Så det kommer lösa sig med namnet också. Bara vi är överens vad vi säger när vi ropar på dem, det är det viktigaste ju.

Om ytterligare några veckor flyttar Gullvikens Lurifax hem till oss. Det är en liten dvärgvädurskanin med hoppgener (ja alltså nu har ju så klart alla kaniner det! men det här är en hoppuppfödare, så att säga). Han är född 1:a april, därav namnet. Jo, vi kommer väl säga Lurifax. Men lilla A, hon har svårt för det där med namn. Så hon säger Minifax, och det går väl bra det också :) Min tanke är att han ska få hoppa och tävla och kanske får han också en kompis så småningom, om vi lyckas hitta/bygga en större bur. Jag har lite svårt för det här med ensamma smådjur i en bur, så kanske att Lurifax får bo inne, i alla fall den första tiden, så han blir rejält tam. Får se hur det blir.

 

Längtan fyller vårt hus...

9 år

I dag skulle Salsa ha fyllt nio år. Sedan juli 2013 har hon fattats mig så att det ibland är så påtagligt att det gör ont. Hon var min bästa vän och min klippa i tuffa stunder, alltid med en tröstande nos... Alla dessa fantastiska människor jag mött tack vare henne, alla dessa fantastiska upplevelser jag fått med henne, och så mycket jag utvecklats som matte och hundförare med den här hunden. Just nu går jag och väntar på att få veta om en kull jag spetsat in mig på blir av eller inte. Jag är så hundsugen och redo att möta nya utmaningar så att jag är nära att ta två valpar på en gång! Min hundlängtan vet inga gränser!

Jag får aldrig tillbaka Salsa, men livsstilen det innebär att ha hund är jag inte redo att lämna alls. Jag ska aldrig igen vara utan hund. Ett år utan hund är ett år för mycket!

Barn och sorg, del 2

Att sörja en hund tar tid och det ska få ta tid. Att sörja överhuvudtaget tar tid. Barnen har lärt sig detta. Den kommer och går, smärtan i hjärtat som påminner om tomheten och den tunga förlusten. Men de har också lärt sig att livet går vidare. Och att det är okej att vara ledsen fortfarande, precis när man vill och känner att man behöver.

Lilla A är mest ledsen fortfarande. Närhelst hon känner sig lite deppig säger hon att hon saknar Salsa, och så gråter hon. Ibland tänker jag att hon nog inte alls gör det, utan bara är lite nere, och så använder hon sorgen som en legitim ursäkt. Så himla smart, jag tror hon är så smart. För varje gång hon gör så här kramar vi henne och säger att vi också saknar Salsa och att det är helt okej att göra det, och man får fortfarande gråta så mycket man vill, när man vill. Då får hon ju sin närhet och sin tröst i där hon är, oavsett om det är Salsa hon saknar eller inte.

Även om vi nu är nära att få hem en ny liten varelse till oss (i sommar hoppas vi på) nämner de ofta vår fina svarting, och pratar om hur hon sprang runt i trädgården och hittade på bus, jagade katten och satt och tiggde mat och tjyvbadade i Skarmansmåla. Vi pratar om att vad som än händer kommer vi alltid att bära minnet av henne med oss i hjärtat, och vilket fint minne sen. Svartaste sammet, blankaste kolsvarta fina hund. Du lever i våra hjärtan för alltid, oavsett hur många hundar som går förbi vår tröskel. Always and forever. Min första flat- det är ju nåt speciellt med den första...