Bild: Patrick Persson, lånad från sydsvenskan.se
****
Så har man då "turen" att hamna i Kvällsposten, kanske. Titta efter imorgon (tisdag) så kanske ni hittar mig, Elsa, grannen Siv och vårt nya husdjur Walle där. Sydsvenskan har redan skrivit om det, och det hittar ni här.
Nu vill Kvällsposten publicera den lyckliga fortsättningen på historien så de var hemma hos oss idag. Jag hade fett hår och finnig hy, men va då. Vill man bli b-kändis så...
Så här gick det till: I söndags eftermiddag var jag på väg hem efter att ha varit funktionär på ett jaktprov på Järavallen, och en snabb titt hem till pappa i Lomma. Nästan hemma är jag på väg att köra förbi en olycksplats, men något säger mig att jag bör stanna och höra så att allt är bra. Det är då jag ser att grannen Siv sitter på knä vid andra grannen Lena i vägrenen, och en tredje, för mig okänd, dam stod bredvid och såg skärrad ut.
Siv berättar att hon och Lena kommit körande då en undulat suttit på vägen. Siv hade tvärnitat men var nästan säker på att ha kört på den. Hon går ur bilen och hittar den i diket. Då hon nästan har pippin på fingern hör hon en smäll bakom sig. Någon har smällt in i hennes bil. Undulaten är förlorad och Lena chockad och öm i nacke och axlar. Hon kan röra sig så hon tar sig ut ur bilen. Då kommer jag körande och stannar. Så frågar jag om de har ringt nån, men ingen har mobil på sig. Jag ringer 112 och plötsligt är vi omringade av två brandbilar, två ambulanser, en akutbil och en polisbil... Det väller ut gula folk ur bilarna. De tar hand om Lena, paketerar in henne och kör henne till sjukhuset. Standardutryckning vid trafikolycka med tre inblandade svarar de när jag undrar om de inte har nåt att göra ;)
Sen fortsätter räddningsarbetet för undulaten. Siv går för att plocka den till sig, då den fortfarande sitter i diket. Då tar brandmannen sin hjälm och plockar in den där. Det är nu jag tappar fattningen lite om vad som händer. Plötsligt föreslår Siv att jag ska ta hand om den. Njaa kanske det vore kul för Elsa mumlar jag, och sänder en tanke till maken. Han har ju haft undulat tidigare så det kanske går att övertala honom... Siv tar hem pippin, plockar fram en bur och senare på kvällen är jag och Elsa där och hämtar den. Hade tänkt att det vore bra om det var en hona, för då skulle den få heta Siv. Men det är en pojke och då får den ju heta Waldemar, efter brandmannen som plockade upp honom i hjälmen ;) Han kallas nu Walle.
Här ser ni mig köra hem i den lilla röda för att övertala maken. Bilden lånad av sydsvenskan.se, Patrick Persson
Han mår bra, äter, dricker, skiter och kvittrar för fullt. Verkar ganska tam, och ser tämligen ung ut. Någon har ju blivit av med honom, men jag vågar inte annonsera ut att han är här. Tänk om det är nån annan galning som hämtar honom då, och inte ägaren? Nej, istället tittar vi efter lappar i butiker i närheten och är det nån som bryr sig om honom kommer de ju sätta upp lappar. Så vi avvaktar och tar hand om den lille krabaten så länge.
I tonåren var jag en undulatnörd. Hade flera stycken, pysslade med dem på olika sätt, grodde hirskolvar och fixade och trixade. Jag hade också i olika omgångar kaniner, marsvin, katter, hundar, vandrande pinnar, dansmöss, eremitkräftor och nymfparakiter, bland annat. Så ni kanske förstår att detta nog bara är början på Elsas hussdjursliv. Undrar just vad hon kommer hemsläpande med om några år. Jag hoppas på höns...
PS: Lena mår bra, och var mest omtumlad och öm. Ingen whiplash alltså...
Har läst en underbart charmig bok, och både skrattat och gråtit. När ni kommer till slutet av boken så se till att ni kan få vara ifred och snyfta en stund, för det är ju alltid så sorgligt när ens bästa vän lämnar vår jord... För om ni inte läser den så missar ni verkligen något! 
