Tack!

Tack för alla fina, roliga härliga, underbara, tokiga, galna, mysiga och fantastiska dagar du gett under åtta år. Tack för allt du lärt mig och för alla fantastiska människor jag lärt känna på vägen tack vare dig. Tack för att du funnits vid min sida i vått och torrt, och tåligt stått och väntat på andra sidan dörren. Tack för att du förgyllt åtta år av mitt liv. Minnena är ovärderliga och du har för evigt en plats i mitt hjärta älskade hund!

Sov gott Salsa, vi ses i Nangijala ...

Provsvar

I en hel vecka lämnade jag min vän för att ta semester med barnen. Husse var hemma till torsdagen, sen lämnade han över Salsa till hennes daghusse över veckoslutet för att göra oss sällskap på semestern.

Här på vackra Donsö har Salsa varit med förr om åren och hoppat rakt ner i plurret från klipporna och slitit upp sina klor fullständigt mot den hårda klippstenen. I år var det inte läge att låta henne åka med i en varm sommarbil så långt, inte alls. Så hon fick vara hemma och ha det bra hos sin daghusse som hon är helt galen i. Det har sina fördelar att inte vara enmanshund.

I går kom vi äntligen hem till henne igen, och hon är sämre. Helt klart. Andas tungt. Ingen vidare aptit, men glad som en skit ändå. Jag är uppmärksam på minsta lilla förändring i hennes humör och tror att det handlar om dagar nu. Ikväll åker vi till badsjön och det måste vi nog inse blir absolut sista gången. Hon ska INTE lida utan när det är dags gör vi det bästa en omtänksam matte kan göra. Men- ja- ord kan inte beskriva smärtan i mattes hjärta...

Man kanske undrar hur jag ens kunnat lämna henne en hel vecka, och det kan jag berätta. Jag behövde en time-out från eländet. Om hon blivit markant sämre hade vi kört hem igen. Hon hade ju dessutom en härlig tid hos sin hundvakt så det var inget dåligt samvete alls här. Barnen har haft kanonkul på Donsö, och visst har jag saknat Salsa, men jag behövde skingra tankarna. Och det lyckades jag med.

De hade råkat missa att höra av sig angående provsvar förstod jag idag då jag själv ringde upp för att fråga. Sånt händer men visst är det irriterande. Hur som helst blev jag inte ett dugg förvånad över resultatet. De hittade inga bakterier eller annat vilket innebär att det enda troliga är att det är en tumörjävel som sitter på hjärtat.

Det finns de som inte gillar Malmö Djursjukhus, som har egna dåliga erfarenheter eller bekanta med dåliga erfarenheter  därifrån. De anser att vi kanske borde få ett andra utlåtande. Det finns de som säger att det FINNS en sista grej och det är att CT-scanna henne för att vara säker. Men i ärlighetens namn: för vems skull gör vi det då i så fall? För hundens eller vår egen? Ska vi dra in henne i kopplet på djursjukhuset en gång till (hon hatar stället), droga och röntga ännu en gång, för att kanske kanske få en annan diagnos än hennes mamma fick i samma ålder, eller hennes kullsyster förra året? Vad är oddsen liksom? Och vad ska hon behöva stå ut med sina sista dagar? Bada eller röntgas? Jag vet vad hon väljer i alla fall.

Så är det. Och nu ska jag gå och krama min fining medan jag fortfarande kan...

Carpe fucking diem

Fånga den jävla dagen... Jo men lite så känns det. Att ta vara på varje stund kan också vara väldigt forcerat och lite tufft. Vi vet ju inte hur länge vi får ha henne med oss, och det är svårt det där att "passa på", samtidigt som man vill leva ett "vanligt" liv.

Hur som helst, idag passade vi på att åka och bada, och ja jäklar vad pigg hon är just nu alltså. Hon hade kunnat hålla på hur länge som helst där i vattnet. Och det konstiga är att för första gången nånsin gjorde hon fina avlämningar (endast till mig dock, bara ibland till Elsa) utan att lägga ner dummyn och skaka sig innan jag hade den i handen. Som om den lilla rackaren ville visa att hon visst kunde, hon har bara struntat i det tidigare. Grrr... Elsa var annars duktig på att kasta faktiskt, blivande funktionär på framtida WT:n och jaktprov tror jag minsann ;)

 "Fot Salsa. Fot sa jag!"

 "Pass på!"

 "Heja heja"

"App app, inte släppa!"

 Det här är Salsadonnan i sitt esse alltså. Och att fånga den jävla dagen innebär ju en himla massa fotograferande också (med en värdelös j-la kamera). Men jag var absolut även närvarande där och då, i stunden. Den kommer jag minnas länge...

Ännu har vi inte fått telefonsamtal om huruvida det är en infektion eller en tumör. Men med tanke på de olika oddsen för respektive sjukdom så kan jag ju tyvärr inget annat än vara förberedd på det värsta. Och det är jag.

Verkligen.

Men ändå. En liten gnutta hopp finns ju. Framförallt efter en sån här dag, där hon verkligen visat sig från sin gamla, friska sida.