Lilla A är mest ledsen fortfarande. Närhelst hon känner sig lite deppig säger hon att hon saknar Salsa, och så gråter hon. Ibland tänker jag att hon nog inte alls gör det, utan bara är lite nere, och så använder hon sorgen som en legitim ursäkt. Så himla smart, jag tror hon är så smart. För varje gång hon gör så här kramar vi henne och säger att vi också saknar Salsa och att det är helt okej att göra det, och man får fortfarande gråta så mycket man vill, när man vill. Då får hon ju sin närhet och sin tröst i där hon är, oavsett om det är Salsa hon saknar eller inte.
Även om vi nu är nära att få hem en ny liten varelse till oss (i sommar hoppas vi på) nämner de ofta vår fina svarting, och pratar om hur hon sprang runt i trädgården och hittade på bus, jagade katten och satt och tiggde mat och tjyvbadade i Skarmansmåla. Vi pratar om att vad som än händer kommer vi alltid att bära minnet av henne med oss i hjärtat, och vilket fint minne sen. Svartaste sammet, blankaste kolsvarta fina hund. Du lever i våra hjärtan för alltid, oavsett hur många hundar som går förbi vår tröskel. Always and forever. Min första flat- det är ju nåt speciellt med den första...
