Älskade mormor!

Min fina, underbara, fantastiska och varma mormor har nu fått somna in för gott, efter ett års jobbig sjukdom.

Min goa mormor var en riktig levnadskonstnär. Det är ordet som bäst beskriver henne tycker jag. Hon tog för sig av allt det roliga som livet hade att erbjuda och spred glädje omkring sig. I perioder då det varit tufft under min uppväxt och tidiga vuxenliv fick jag bo hos henne och tanka trygghet, en trygghet som aldrig sinade. Mormor har alltid varit min stora idol och största förebild, hon har varit stark men också vågat visa sina svaga sidor. Och tänk vad mallig jag var som tonåring när nån frågade mig var jag köpt min fina tröja, och jag kunde säga att det var mormors. Jodå, det gick att ha samma smak utan att mormor för den sakens skull var "för" ungdomligt klädd (kanske säger det mer om min smak då, hehe... vad vet jag). Hon ställde upp i vått och torrt, körde hit och dit och vände ut och in på sin egen ekonomi för att hjälpa den som behövde det. Hon hjälpte inte bara mig, utan alla som behövde det. Aldrig satt hon still, det var alltid något projekt på gång.

Jag är tacksam för att ha fått så många fina år tillsammans med mormor, och allt roligt trams som vi hittat på. Jag är såå glad att hon också hann träffa sitt allra första barnbarnsbarn, känna på hennes mjuka händer och pussa den lilla plutmunnen. Det var en gåva att få finnas där för henne när hon tog sina sista andetag.

Iris Lundmark, älskade fina mormor, du finns för evigt i mitt hjärta. Nu och för alltid!