Att bara gå och vänta

Jag är inte så bra på det. Vänta. Framförallt inte när min allra bästa vän ligger inne på djursjukhuset och väntar på en diagnos.

Allt började förra fredagen, men när jag tänker efter kan det ha börjat ännu tidigare. Jag ville bara inte inse det... Samma dag som syrran tog studenten kräktes Salsa på morgonen (eller under natten). Hela den dagen var hon sen som en helt annan hund. Vi har alltid sagt att den dagen Salsa inte vill äta är hon döende, och den fredagen ville hon inte äta. Och jag skulle på studentfest. Min systers viktiga, stora dag. Jag skulle vara där och jag skulle vara glad. Så jag låtsades att Salsa bara hade ätit nåt olämpligt, hon skulle snart bli frisk, och så drog jag iväg. Salsa hade lugn o ro hos sin "farmor o farfar" på kvällen och när jag var där och tittade till henne åt hon faktiskt lite och fick behålla det. Jag lyckades på något magiskt vis hålla gnistan uppe och bidrog ändå trots allt till en härlig studentfest.

Under helgen blev hon successivt bättre, hon fick skonkost under flera uppdelade måltider och piggnade på. Men hon blev aldrig helt sig själv. Vi gav henne lite tid och såg att hon blev piggare, åt och drack bra och ville leka och busa igen.

Så i söndags kväll... Hon kräktes igen. Hon andades så tungt så tungt. Marsch till veterinären igår. De skickade oss till djursjukhuset. Där är hon nu alltså. Men vad fattas henne? Allt pekar på att hon har något i lungor eller mage eller båda. Flattar är ju kända för tumörer tyvärr. Så jag har nästan gett upp hoppet. Fast ändå inte. Men jag är INTE förberedd. Inte alls.

Idag ska de göra ultraljud och på så sätt ställa diagnos. Salsa är åtta år. De ska ringa i eftermiddag och prata med mig. Ska jag få hämta hem henne? Ska vi få åka och bada en sista gång eller blir det ett bad av många kommande framöver innan hon lämnar oss? Jag vet ingenting och jag hatar det. Hatar ovissheten, olustkänslan i kroppen samtidigt som livet pågår som vanligt runtomkring. Barnen ska ha frukost, Elsa ska till simskolan, lunch ska tillagas, jag måste själv få i mig något. Det är omöjligt att inte gråta eller att tänka en enda tanke som inte involverar Salsa. En morgonpromenad idag till exempel är ju helt utesluten.

Så jag försöker vänta tåligt på ett telefonsamtal. Ett samtal som berättar hur många gånger till jag kommer mötas av denna bästis i dörren eller vid grinden. Hur många fler morgonpromenader? En, två, inga?

Jag älskar henne till månen och tillbaka, det finns inga ord för denna smärta.

LITEN UPPDATERING kl 16: Veterinären ringde och berättade att hjärtat tömts på vätska och att vätska i hjärtat ofta beror på att en tumör sitter i anslutning till hjärtat. De har även sett en förändring i mjälten som tyder på en tumör där också. Men vi kan inget säkert veta. I morgon ska de låta en hjärtspecialist göra ett ultraljud till och se efter, först då vet vi. Nu kommer de dessutom hålla koll på hur snabbt vätskan kommer tillbaka i hjärtat fram tills ultraljudet i morgon. Självklart kan det vara något annat också, jag fick worst case scenario meddetsamma vilket jag är tacksam för. Jobbigt med falska förhoppningar också...