Carpe fucking diem

Fånga den jävla dagen... Jo men lite så känns det. Att ta vara på varje stund kan också vara väldigt forcerat och lite tufft. Vi vet ju inte hur länge vi får ha henne med oss, och det är svårt det där att "passa på", samtidigt som man vill leva ett "vanligt" liv.

Hur som helst, idag passade vi på att åka och bada, och ja jäklar vad pigg hon är just nu alltså. Hon hade kunnat hålla på hur länge som helst där i vattnet. Och det konstiga är att för första gången nånsin gjorde hon fina avlämningar (endast till mig dock, bara ibland till Elsa) utan att lägga ner dummyn och skaka sig innan jag hade den i handen. Som om den lilla rackaren ville visa att hon visst kunde, hon har bara struntat i det tidigare. Grrr... Elsa var annars duktig på att kasta faktiskt, blivande funktionär på framtida WT:n och jaktprov tror jag minsann ;)

 "Fot Salsa. Fot sa jag!"

 "Pass på!"

 "Heja heja"

"App app, inte släppa!"

 Det här är Salsadonnan i sitt esse alltså. Och att fånga den jävla dagen innebär ju en himla massa fotograferande också (med en värdelös j-la kamera). Men jag var absolut även närvarande där och då, i stunden. Den kommer jag minnas länge...

Ännu har vi inte fått telefonsamtal om huruvida det är en infektion eller en tumör. Men med tanke på de olika oddsen för respektive sjukdom så kan jag ju tyvärr inget annat än vara förberedd på det värsta. Och det är jag.

Verkligen.

Men ändå. En liten gnutta hopp finns ju. Framförallt efter en sån här dag, där hon verkligen visat sig från sin gamla, friska sida.