Provsvar

I en hel vecka lämnade jag min vän för att ta semester med barnen. Husse var hemma till torsdagen, sen lämnade han över Salsa till hennes daghusse över veckoslutet för att göra oss sällskap på semestern.

Här på vackra Donsö har Salsa varit med förr om åren och hoppat rakt ner i plurret från klipporna och slitit upp sina klor fullständigt mot den hårda klippstenen. I år var det inte läge att låta henne åka med i en varm sommarbil så långt, inte alls. Så hon fick vara hemma och ha det bra hos sin daghusse som hon är helt galen i. Det har sina fördelar att inte vara enmanshund.

I går kom vi äntligen hem till henne igen, och hon är sämre. Helt klart. Andas tungt. Ingen vidare aptit, men glad som en skit ändå. Jag är uppmärksam på minsta lilla förändring i hennes humör och tror att det handlar om dagar nu. Ikväll åker vi till badsjön och det måste vi nog inse blir absolut sista gången. Hon ska INTE lida utan när det är dags gör vi det bästa en omtänksam matte kan göra. Men- ja- ord kan inte beskriva smärtan i mattes hjärta...

Man kanske undrar hur jag ens kunnat lämna henne en hel vecka, och det kan jag berätta. Jag behövde en time-out från eländet. Om hon blivit markant sämre hade vi kört hem igen. Hon hade ju dessutom en härlig tid hos sin hundvakt så det var inget dåligt samvete alls här. Barnen har haft kanonkul på Donsö, och visst har jag saknat Salsa, men jag behövde skingra tankarna. Och det lyckades jag med.

De hade råkat missa att höra av sig angående provsvar förstod jag idag då jag själv ringde upp för att fråga. Sånt händer men visst är det irriterande. Hur som helst blev jag inte ett dugg förvånad över resultatet. De hittade inga bakterier eller annat vilket innebär att det enda troliga är att det är en tumörjävel som sitter på hjärtat.

Det finns de som inte gillar Malmö Djursjukhus, som har egna dåliga erfarenheter eller bekanta med dåliga erfarenheter  därifrån. De anser att vi kanske borde få ett andra utlåtande. Det finns de som säger att det FINNS en sista grej och det är att CT-scanna henne för att vara säker. Men i ärlighetens namn: för vems skull gör vi det då i så fall? För hundens eller vår egen? Ska vi dra in henne i kopplet på djursjukhuset en gång till (hon hatar stället), droga och röntga ännu en gång, för att kanske kanske få en annan diagnos än hennes mamma fick i samma ålder, eller hennes kullsyster förra året? Vad är oddsen liksom? Och vad ska hon behöva stå ut med sina sista dagar? Bada eller röntgas? Jag vet vad hon väljer i alla fall.

Så är det. Och nu ska jag gå och krama min fining medan jag fortfarande kan...