Tillfälligt avbrott

Hoppsan!

Jag som var så taggad... Åkte ner i den djupaste avgrund och tappade all motivation och hundträningslängtan (nej, autocorrect, det är kanske inte ett riktigt ord, men det är mitt ord, så). Sedan förra bloggposten har jag gjort typ ingenting. Jo, nån enstaka utställning och sen var det bra med det. Jag ska försöka förklara vad som hände, även om jag nog inte helt har fattat det själv.

På Borrby strand

Vi skaffade ju en brun hane för att försäkra oss om att vi inte skulle förvänta oss ett dugg likhet med Salsa alls, och det gjorde jag inte. Till en början... Sen märkte jag att jag tyckte allt var jobbigt. Vicke är världens snällaste hund, absolut, men han är så sjukt lättstressad. Vi började gå på drop-in träning hos en instruktör som håller till i Käglinge rekreationsområde. Första gången vi var där (i våras nån gång, så det är ju ett tag sen nu) stirrade han upp sig totalt och det fanns inte en chans att få någon som helst kontakt med honom. Han pep och pep och det kändes som jag hade en tickande bomb i kopplet. Det fanns löptikar i träningsgruppen. Jag bet ihop och gjorde mitt bästa för att få honom att lyssna och körde gråtande därifrån när passet var slut.

Men skam den som ger sig och jag åkte dit även nästa söndag. Han började pipa så fort vi kom av bilen, och att träna inkallning gav samma resultat som att säga "nu ska vi hem" till barnen när vi är på Busfabriken, typ... Noll respons alltså, han hade fullt sjå med att hetsa upp sig över alla hundar. Jag hade laddat upp med köttbullar och grejer men inget var bättre. Även denna söndag fanns löptikar med. Jag åkte hem och funderade, tänkte att jag kanske inte alls ska hålla mig vid löptikarna förrän han har vant sig vid att träna och vara bland folk och hundar överlag. Eftersom vi bor på landet och inte har naturlig anledning att ta med hunden härifrån varje dag är han inte särskilt miljötränad. Alla människor och hundar är en fröjd och fest att träffa och han gör allt för att få leka med alla (läs drar som fan i kopplet).

Jag gick en annan kurs under våren också där det inte var med några löptikar (unga hundar), den var inomhus och vi var mycket närmre de andra hundarna där, men det gick ändå mycket bättre än på den här drop-in grejen med löptikarna. Nåväl, skadan var redan skedd, nånstans där började jag tappa gnistan... Även om jag visste att det kunde ha att göra delvis med löptikarna (han var strax över ett år då, värsta slyngeln), delvis med bristande miljöträning och träning överlag, så släppte jag allt. Jag gav bara upp och accepterade att det inte skulle gå att göra nåt med honom och han förpassades till familjehund som dock fortfarande fick en del motion, skogspromenader och aktivitet då och då. Men den där riktiga träningen blev det inget mer av.

Vi lånade hem hans mamma i somras för att se om han kunde lugna ner sig något, och absolut blev det lite bättre, men det kan givetvis ha med åldern att göra också, han börjar mogna kanske helt enkelt (nu fyller han ju 2 år den 21 dec). 

Mamma Sivan

Jag har stundtals haft väldigt dåligt samvete för jag har tänkt så många gånger att jag saknar Salsa och att han lika gärna kunde omplaceras för det kommer aldrig bli nåt av oss två, och att den enda anledningen till att han är kvar här hos oss är för att resten av familjen tycker om honom. Jag har bara gjort saker med honom på tvång. För att jag måste, för motion och sysselsättning behövs ju, det är en flatte ;) Det är helt sjukt när jag tänker efter, hur dåligt jag mått pga detta!

Igår hände något med mig. Jag vet inte vad. Kanske var det Salsa som blev förbannad på mig däruppe i sin himmel och sa till mig att skärpa mig, hon kommer inte tillbaka mer men hon tycker verkligen jag ska få pli på den där odågan så att jag kan ha kul i skogen igen, med mina hundkompisar. Jag vet inte. Men plötsligt åkte klickern fram och vi körde först ett litet pass i köket innan han fick ett litet godissök. Sen satte jag mig ner och grät (ja jag vet jag är sjukt labil, haha!) och insåg hur mycket jag faktiskt saknat det här med träning och hur mycket det betyder för mig. Så nu är vi på g igen hoppas jag, och Vicke... Han är ju inte alls dum han. Det är ju matte som är dum och otacksam! Det är världens snällaste hund, en bekant sa att han har "koögon", sådär dumsnälla. Och det stämmer verkligen. Han skulle inte kunna göra en fluga förnär och han är så gullig med barnen. Nu ska vi ha kul i skogen också, som jag ser fram emot det helt plötsligt, wiiiihoooo, träningstorkan är över :D

Slut på vilan Vicke!

Snart lägger jag upp ett till inlägg om hur jag tänker framåt, det blev så långt det här så du har nog redan slutat läsa, hehe!